Jag har bestämt mej för att hänga på Theresans nobelpristagarutmaning! Jag brukar inte läsa den sortens böcker, men det kan ju vara bra att vidga sina vyer 😀 . Det ska bli intressant, och eftersom jag faktiskt har en Doris Lessing-bok stående i bokhyllan, så blir hon en bra författare att börja med nån gång efter nyår. Om jag inte skulle delta i den här utmaningen är jag rädd för att boken kanske skulle stå där oläst för evigt 😉 .
Jag var väldigt nyfiken på denna bok efter att ha hört och läst mycket positivt om den, så när jag gjorde lite bokbeställningar inför jul så fick den också slinka ner i kundvagnen. När jag fick hem den blev jag lite förvånad över hur tunn den var – bara ca 150 sidor. Kriminalromaner brukar ju oftast vara 350-400 sidor. Men jag märkte genast när jag började läsa att Mordbyn var en annorlunda kriminalroman också på andra sätt än sidantalet, jämfört med andra kriminalromaner.
Historien är baserad på en sann händelse som ägde rum på 1950-talet i den lilla byn Einhausen i Tyskland. Det börjar med att 8-åriga Marianne inte kommer till skolan på lördagen, och på söndagen uteblir hela familjen från kyrkan. Ett par dar senare, när ingen i familjen fortfarande synts till, blir grannar oroliga och beger sej ut till den avlägset belägna gården där man hittar hela familjen yxmördad.
Boken är sammansatt av vittnesskildringar, olika personer berättar vad de sett och hört och tror. Ett klart annorlunda upplägg av en kriminalroman. Rykten går om familjen, bonden var en riktig enstöring och det sägs att han var en tyrann som slog sin fru och att han dessutom var far till sin dotters barn. Boken är kuslig och jag blir fast från första sidan. Jag läste ut den på bara en dag, dels för att den var så kort och lättläst, men också för att den var så spännande.
Julen blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss då både maken och jag drabbades av diarré som har hållit i sej i flera dagar. Det är först idag som vi så smått börjar känna oss någotsånär i form igen, även om vi inte är helt och hållet återställda. Man känner sej lite matt och orkeslös. Tur i alla fall att inte barnen har drabbats.
Eftersom aptiten inte varit den bästa har vi fortfarande en hel del julmat kvar. Nån som har lust att komma över och äta lite julskinka? 😀
Men i övrigt var julen bra och alla var nöjda med sina klappar 🙂 . Dock kommer jag att få en försenad julklapp i början av nästa vecka – jag vet vad det är och kan knappt bärga mej… Återkommer sen och berättar vad det är! 🙂
Det här är den andra boken om kriminalarna John Cardinal och Lise Delorme.
Det är januari i Algonquin Bay i norra Canada. Delar av en död man hittas i skogen, det visar sej att han blivit mördad och slängd för att bli uppäten av björnarna. Det framkommer att mannen är en amerikansk turist med ett skumt förflutet, och fallet kompliceras ytterligare när det visar sej att mannens identitet inte stämmer.
Ännu ett lik hittas, den här gången är det en ung kvinnlig läkare som även hon hittas utomhus, naken och eventuellt våldtagen. Cardinal och Delorme upptäcker att det finns en koppling mellan de två fallen. Men de måste gå tillbaka ända till 1970 för att kunna lösa morden och få fram sanningen. I Montreal fanns på den tiden en separatistisk rörelse som satte skräck i många medborgare, och en händelse från den tiden får nu konsekvenser i Algonquin Bay.
Boken är en riktig bladvändare och även om jag ibland hade lite svårt att hänga med i svängarna vad gällde separatiströrelser och politik så tyckte jag ändå att boken var grymt spännande. Dessutom är jag fascinerad av norra Canada, kanske för att jag själv tillbringat några månader där.
Efter att ha läst två böcker av Giles Blunt kan jag bara konstatera att han fått en plats bland mina favoritförfattare! Som tur är finns det fler böcker av honom som väntar på att bli lästa.
Jag vill önska alla bokvänner en riktigt GOD JUL!
Varför lånade jag den här boken? Blicken föll på den när jag var på biblioteket med Mellansyster, och när jag läste baksidestexten så trodde jag att den skulle vara rolig och intressant. Men den var inte så bra som jag hade väntat.
Boken handlar om familjen Irandoust-Rastegar som flyttar till Sverige. De har höga förväntningar på det nya landet och tror att allt kommer att gå bra och utan några större problem. Men de kommer snart underfund med att de har en lång väg att gå för att komma underfund med hur saker och ting funkar i Sverige och för att lära sej förstå svenskarna och deras beteende.
Man får följa familjen och några andra invandrare i olika episoder när de försöker skapa sej ett nytt liv i det nya hemlandet. Ett par gånger skrattade jag, tex när mamma Panthea skulle förklara för vaktmästaren att spisen var trasig – ”Kukplattan fungerar inte nämligen” (japp, sån barnslig humor har jag! 😀 ). Men i övrigt tyckte jag mest att boken var torr och tråkig. Dessutom tycker jag att det är jobbigt att läsa talspråk. En del stycken hoppade jag över eller skumläste, och när jag hade läst lite mer än halva boken så bestämde jag mej för att ge upp. Det är inte ofta jag låter bli att läsa ut en bok som jag har påbörjat, men jag resonerade som så att varför ska jag fortsätta att läsa en bok som jag inte gillar när det finns många bra böcker som väntar på att bli lästa?
…dan före dan före dopparedan, och jag har läget helt och hållet under kontroll. Julmaten är inhandlad, julklapparna är köpta (dock oinslagna ännu), julgranen är hämtad (den ska vi klä imorgon) och huset är lagom städat (mer städat än så kommer det heller inte att bli 🙂 ). Imorgon ska jag åka in till stan men jag har ingenting som jag absolut måste köpa, utan jag ska mest strosa omkring och titta på alla stressade människor som är ute i sista minuten 😉 . Och om jag råkar hitta nån fler julklapp till barnen eller maken så är det ju okej, och hittar jag ingenting så är det också helt okej 🙂 . Och vet ni vad? Det ser ut att bli en vit jul! Allt känns faktiskt perfekt just nu!
Det här är en av de böcker jag fick i Pocket & Prassel. Jag hade aldrig hört talas om vare sej författaren eller boken, och det är ju alltid spännande med nya bekantskaper.
Platsen är den lilla hamnstaden Amagansett på Long Island och årtalet är 1947. Amagansett är en sömnig liten håla där tiden stått still och folk till största delen livnär sej på fiske, men nu håller den lilla staden på att förvandlas till ett paradis för rika människor.
En morgon hittar fiskaren Conrad Labarde en död kvinna när han vittjar sina nät tillsammans med sin kompanjon Rollo. Till en början betraktar man det som en drunkningsolycka, men både Conrad och vice polismästare Tom Hollis tror att det är fråga om mord.
Hemligheter uppdagas och en kärlekshistoria över klassgränserna avslöjas.
En lite annorlunda kriminalroman än de jag brukar läsa! Den utspelar sej under en annan tid än många andra böcker i samma genre. Mark Mills skriver otroligt bra. Jag kan riktigt se det lilla fiskarsamhället framför mej och känna lukten av hav och fisk medan jag läser.
Historien nystas upp och vävs ihop via en del tillbakablickar – som jag egentligen inte brukar gilla, men här är det bara passande och rentav nödvändigt för att förstå hur saker och ting hänger ihop.
Jag vet inte om Mark Mills har skrivit fler böcker men det ska jag definitivt kolla upp! Jag vill läsa mer av honom!
…vart tog det vackra vita vintervädret vägen?? Nu håller ju snön på att regna bort 😦 .
Fast idag har jag haft en mysig dag. Jag har varit ledig från jobbet, och medan Storasyster och Mellansyster var i skolan, och Lillasyster sov middag, så kröp jag ner under täcket med en bok och låg och läste och hörde hur vinden ven runt knutarna därute. Det var så himla skönt. Inte ofta jag kan unna mej en sån stund för mej själv mitt på dagen! Och om sanningen ska fram så slumrade jag faktiskt till en stund också…
Men när jag skulle promenera iväg och hämta Mellansyster på skolan var det inte fullt lika mysigt med blåsten och regnet…
Oj som det har snöat! Hela natten! Maken var ute och skottade i 3 timmar i förmiddags. Tyvärr har det varit plusgrader hela dagen idag så det har slaskat rejält, men snö finns det ännu så det räcker och nu har det blivit minusgrader. Efter två snöfria jular hyser jag nu gott hopp om en vit jul i år 🙂 .
Boksnoken 