Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde

Tor är svinbonde på släktgården Neshov utanför Trondheim. På gården bor även hans åldriga far och mor. Mamman är den som styr och ställer medan pappan mest håller sej undan och läser i sina böcker om kriget. Gården är förfallen och inte ekonomiskt lönsam, men Tor kämpar på med sina älskade grisar.

Så blir mamman sjuk, och Tors två bröder kallas hem till gården. De har inte träffats på många många år. Yngste brodern Erlend flyttade till Köpenhamn för 20 år sedan, där han lever lyxliv med sin sambo Krumme. I storstaden Köpenhamn är det ingen som bryr sej om att han är homosexuell, och här känner han sej hemma, har ingen längtan alls hem till Norge och lilla Neshov.

Mellanbrodern Margido lever ensam och jobbar som begravningsentreprenör. Folk tror att han är kristen trots att han i själva verket har tappat sin gudstro. Men han trivs med sitt jobb. Han har inte hälsat på i sitt föräldrahem på 7 år; sista gången han var där uppstod ett häftigt gräl mellan honom och mamman, och sedan dess har han hållit sej undan.

Men vid moderns dödsbädd samlas de tre bröderna, och även Tors vuxna dotter Torunn som ingen ens visste fanns till. Hon har bara träffat sin pappa en enda gång förut och aldrig sin farmor, men när Tor ber henne komma från Oslo så gör hon det.

När mamman så dör bryter Tor ihop, och Erlend och Torunn – som har funnit varandra och blivit goda vänner – tar sej an situationen. Kanske bröderna kan närma sej varandra efter alla dessa år, trots sina olikheter och alla åren som gått. Så släpper den gamle fadern en bomb efter några glas alkohol för mycket, och det kommer fram att även Margido känt till denna hemlighet…

Till slut har jag läst Berlinerpopplarna som ”alla andra” läste redan för några år sen. Den har stått i min bokhylla länge, men av någon anledning har jag inte kommit mej för att läsa den förrän nu.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mej, kanske en lättläst, lättsam, lite ytlig må bra-bok. Jag hade i alla fall inte väntat mej så mycket ensamhet, förfall, smuts och tragiska människoöden. Men jag fastnar för dessa ovanliga karaktärer, och trots all deppighet så är det ingen deppig bok. En mysig, sorglig, fin, hoppfull historia.

13 thoughts on “Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde

  1. Håller på för fullt med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den är jättebra på vissa ställen, men aningen tjatig på andra. Men jag har inte läst klart den än. Jag läser inte deckare, som de flesta nog vet vid det här laget.

  2. Marie:
    Jag har precis läst ut nummer två och har nu börjat på nummer tre🙂 .

    klok som en bok:
    Jag säger som din mamma: Läs den!😀

    Ramona:
    Den boken är jag lite nyfiken på – en del verkar tycka att den är grymt rolig medan andra inte är så förtjusta…
    Jag har läst dina tre första deckare, tänker självklart läsa Lyckohjulet och Mord under Tjörn runt också, bara jag får tid🙂 .

  3. Ja, den tiden, som jag upplever att jag ständigt är på jakt att få tag i och helst få att stanna.
    Vill passa på att tacka dig för de tidigare recensionerna. Alltid roligt att få oavsett om de är ris eller ros. Roligare med ros dock:))

  4. Jag har inte läst den än, har också haft den i några år nu, kikat lite i den, men ställt undan den igen, har väl aldrig varit rätt tid att läsa den.

  5. Annica:
    Vissa böcker är ju såna att de blir stående olästa i bokhyllan hur länge som helst. Exempel på såna böcker i min bokhylla är böckerna om Gracelin O’Malley av Ann Moore (Med mod att älska, Irland farväl, När morgondagen gryr). Vet inte varför jag inte kommer mej för att läsa dem, men det är väl det där med att inte vara på rätt humör🙂 .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s