Gränslandet av Thomas Kanger

Plötsligt en dag står Elina Wiik inte ut med sin tillvaro. Hon har petats från Mordgruppen efter att ha hamnat i bråk med sin chef. Nu är hon istället tvingad att utföra trista arbetsuppgifter och hon vantrivs, både med arbetet och med sej själv.  En dag när hon är på väg till jobbet känner hon att nu får det räcka. Hon vänder på klacken framför polishusets port, åker hem, packar väskan, hoppar in i sin bil och ger sej ut på en resa som hon inte vet var den ska sluta.

Hon hamnar i södra Italien, i en liten by som heter Monte Angelo – Änglarnas berg. Där möter hon Alex och drabbas av den stora kärleken. De tillbringar dagar och nätter tillsammans, älskar, vandrar, pratar.

Elina är lycklig – ända tills hon en dag kommer hem till Alex och hittar honom mördad, stucken med en kniv i hjärtat. Polisutredningen visar att Alex inte var den han utgett sej för att vara. Ingen med hans namn verkar existera och han var inte heller italienare. Vem var han egentligen och vilka hemligheter bar han på? Utan att ha fått några svar åker Elina hem till Sverige igen, med en stor sorg och tomhet inom sej. Hon drabbas av en depression och blir inlagd på sjukhus. Snart upptäcker hon att hon väntar Alex barn… Hon bestämmer sej för att föda barnet, och livet känns ljusare igen.

Dottern Mina blir hennes stora ljuspunkt i tillvaron. Men Elina funderar över Alex, vem han var, och vad hon ska berätta för Mina om hennes pappa när hon blir äldre och börjar fråga. Hon bestämmer sej för att göra ännu en resa för att försöka få reda på mer om Alex förflutna, och kanske få svar på varför han mördades. Hon hamnar i Kroatien som visar sej vara Alex hemland. Kriget har satt djupa spår i människors liv, och det är både svårt och farligt att få reda på sanningen om Alex förflutna.

I de första kapitlena hände allt väldigt snabbt. Elina åkte iväg, träffade Alex, hittade honom mördad, åkte hem till Sverige, upptäckte att hon var gravid, födde barnet. Efter bara 50-60 sidor hade ett par år passerat och det kändes som om allt hände alltför snabbt och att inget av det som hände var viktigt. Men sedan börjar den riktiga histoien, sökandet efter Alex förflutna, vem han egentligen var och vad som drivit honom till Italien. En otroligt spännande historia som för oss till krigets Balkan. Kommer Elina att hitta svaret om Alex och få lugn i själen?

Annonser

Mörka strömmar av Arnaldur Indridason

I en lägenhet i centrala Reykjavik hittas en man med halsen avskuren. Eftersom kriminalkommissarie Erlendur Sveinsson tagit ledigt och åkt till sina barndomstrakter på östra Island så blir det Elínborg som får ta hand om utredningen.

Hemma hos den mördade mannen, som heter Rúnólfur, hittar polisen Rohypnol och man konstaterar också att han haft samlag innan han dött. Man hittar även en sjal som tillhör en kvinna. Har Rúnólfur drogat en kvinna med Rohypnol och våldtagit henne? Är det denna kvinna som har mördat honom? Men var finns hon nu? Och har Rúnólfur gjort samma sak förut, drogat och våldtagit kvinnor?

Elínborg noterar att sjalen man hittade har en utmärkande doft – den luktar tandoori, en indisk krydda som Elínborg känner igen eftersom hon är mycket intresserad av matlagning. Det är tack vare att hon känner igen denna doft som hon kommer vidare i utredningen. Hon letar även i Rúnólfurs förflutna, och sökandet av varifrån han kommer leder henne till en liten håla där alla vet allt om varandra men ingen vill berätta något.

Förra boken, Frostnätter, gjorde mej lite besviken eftersom jag tyckte den var hafsigt skriven och inte levde upp till Indridasons vanliga standard, så jag hoppades att denna bok skulle vara bättre. Och den här gången blev jag inte besviken! Jag gillar att det är Elínborg som är huvudpersonen, att få lära känna både henne och hennes familj bättre. Jag saknar faktiskt inte den dystre Erlendur, även om jag undrar lite hur han har det i sina barndomstrakter, om han finner det han söker – och så blir jag lite orolig när Elínborg får ett telefonsamtal om att man funnit hans hyrbil som stått övergiven vid en kyrkogård ett bra tag, men att Erlendur själv inte synts till… Förhoppningsvis kommer svaret om vad Erlendur har för sej i nästa bok 🙂 .

Mörka strömmar är Arnaldur Indridason när han är som bäst. Det är många frågor som leder till nya frågor, men det är inte lätt att hitta svaren. Elínborg vet inte vem som talar sanning och vem som väljer att dölja saker och ting. Jag gillar de lite udda karaktärerna, som den gamla kvinnan som troligtvis har sett något som har med mordet att göra, men som kanske inte är ett tillförlitligt vittne pga att hon verkar lite tossig. Vad betyder det att hon har sett en man med en antenn på benet? Elínborg rotar envist vidare tills hon hittar svaret.

Spänningen är inte olidlig, de rafflande händelserna avlöser inte varandra, det är ingen typisk bladvändare. Men det är ändå så bra, så bra!

 

Den döende dandyn av Mari Jungstedt

En tidig morgon i februari hittas konsthandlaren Egon Wallin mördad, upphängd i en av Visby ringmurs portar. Vad det verkar så var han en reko karl, men genast efter hans död framkommer det att han utan hustruns vetskap hade varit på väg att lämna henne, han hade sålt sitt galleri och köpt en bostad i Stockholm. Hustrun hittar även flera tavlor ute i förrådet, och de visar sej vara stulna. Hade Egon varit inblandad i tavelstölder? Och har mordet på honom något samband med att tavlan ”Den döende dandyn”, målad av Nils Dardel, kort efteråt blir stulen från konstmuséet Waldemarsudde i Stockholm?

Poliskommissarie Anders Knutas och hans kollegor har svårt att hitta något motiv till mordet på Egon Wallin, och mordutredningen börjar stampa på stället. Samtidigt rotar TV-reportern Johan Berg i fallet på egen hand, och hans nyfikenhet leder till att han sätter sin lilla dotters liv på spel…

Ännu en gång gillar jag Mari Jungstedt. Lättläst, lättsmält, spännande och underhållande! Jag läste ut boken på ett par dar.

Vila på gröna ängar av Anne B. Ragde

Tor är död och Torunn har stannat kvar på Neshov för att ta hand om grisarna och sköta om både gården och den åldrige farfadern. Hon tar på sej skulden för att Tor valde att göra självmord, och nu känner hon att hon inte har något annat val än att ta över gården. Men det är tungt. Gården är förfallen, pengar saknas, och hon känner sej ensam. Till sin hjälp har hon avbytaren Kai Roger, och han visar intresse för Torunn men hon orkar inte ens försöka inleda ett kärleksförhållande med honom. Egentligen orkar hon överhuvudtaget ingenting, allt känns bara motigt och hopplöst. Hur ser hennes framtid ut? Ska hon fortsätta sköta gården? Sälja sin del i smådjurskliniken i Oslo och flytta till Neshov?

Margido jobbar på med sin begravningsbyrå och den går bra. Han funderar på att anställa ytterligare en person, och han har fått hjälp med att göra en hemsida. Han tänker även flytta sitt kistlager till Neshov för att på så sätt hjälpa Torunn ekonomiskt lite grann. Han vet inte på vilket annat sätt han ska kunna hjälpa henne, även om han förstår att hon har det svårt.

Erlend och Krumme har fullt upp med att mentalt förbereda sej på att bli föräldrar. Deras väninnor, det lesbiska paret Jytte och Lizzi, har båda två samtidigt blivit gravida med Erlends och Krummes barn. Det är lycka och skräck på samma gång. Erlend fantiserar om en liten dotter och handlar massor med dyra bebiskläder. Även han märker att Torunn är avståndstagande, men han har för fullt upp med sitt eget för att riktigt ha tid och lust att engagera sej i hennes problem på gården. Han och Krumme tänker i alla fall rusta upp silona på gården och göra ett fritidshus av dem. Det ska bli ett projekt i mångmiljonklassen och till sin hjälp har de en berömd arkitekt – som Erlend dock avskyr från första stund.

Så samlas alla på Neshov. Erlend och Krumme åker dit tillsammans med Jytte och Lizzi för att visa dem gården. De handlar med sej massor med mat för att fixa till en god middag ute i det fria. Kai Roger blir inbjuden, och Margido dyker upp. För Torunn känns det bara tröttsamt och jobbigt med så mycket folk. Hon kan inte vara glad och njuta av sällskapet. Under den kvällen fattar hon ett beslut.

Sista delen i trilogin om Neshov gjorde mej aningen besviken. Det gick trögt med läsandet och Torunns depression gjorde att boken mest bara kändes nattsvart och seg. Inte ens Erlendur kunde pigga upp mej, han var… lite för mycket. För dramatisk. För slösaktig. För förtjust i alkohol. För barnslig. För svartsjuk. Rentav för fjantig. Jag njöt inte av att läsa den här boken, så som jag gjorde med de två första. Men jag var nyfiken på hur den skulle sluta eftersom jag hört att många varit missnöjda med slutet. Jag trodde att boken skulle sluta med ett dödsfall eller en brand eller något liknande. Men så var det inte. Slutet var bara… oavslutat på nåt sätt. Jag var tvungen att kolla ett par gånger om det verkligen inte fanns några sidor till. Allt blev ju hängande i luften. Ett riktigt trist – jag skulle nästan vilja kalla det vårdslöst – slut på en trilogi som började bra men som inte levde upp till förväntningarna ända till slutet.

Lycka är…

…en alldeles ny bokhylla, redo att fyllas med böcker:

Vi hittade plats för nya bokhyllan uppe på övrevåningen, efter att ha slängt ut lite diverse jox och flyttat om lite.

Nu kanske jag kan få ordning på böckerna i bokhyllorna på nedrevåningen som ser ut så här:

Överfullt.

Och jo, efter lite kånkande och bärande och ordnande så står nu böckerna i fina rader i mina bokhyllor:

Och nya bokhyllan uppe – ja, den blev nästan full den med:

Jag som trodde att jag skulle få massor med tomma hyllor, men himla mycket utrymme blev det ju inte över att fylla med kommande inköp… Men men, det är ett senare problem – vi hittar säkert plats nånstans för ännu en ny bokhylla när det blir aktuellt 😀 .

Eremitkräftorna av Anne B. Ragde

Eremitkräftorna är den direkta fortsättningen på Berlinerpopplarna, den tar helt enkelt vid där Berlinerpopplarna slutade.

Trots lögnen som kommit i dagen fortsätter livet på Neshov som förut efter moderns död. Tor kämpar på med sina grisar, och den gamle håller sej i skymundan. Torunn, Erlend och Krumme som stannat på gården över jul åker hem till sitt. Torunn träffar en man och blir kär, men är han verkligen den rätte? Erlend och Krumme går igenom en liten kris i sitt förhållande när Krumme talar om för Erlend att han vill ha barn.

Så råkar Tor ut för en olycka och tvingas gipsa benet. Han klarar inte av att sköta gården och får en avbytare. Torunn känner att även hon måste åka dit för att hjälpa till – hon är ju trots allt arvtagare till gården. Trots att Tor är på dåligt humör och snäser och fräser åt Torunn, och hon helst av allt vill åka därifrån, så är det ändå något som håller henne kvar. Skulle hon rent av kunna tänka sej att ta över gården från Tor?

Erlend och Krumme beslutar att skaffa barn med ett lesbiskt par, och även de har storslagna planer för Neshov.

Margido drömmer om en egen bastu, får ihop det med en kvinna på nyårsaftonen men ångrar sej fruktansvärt och det leder till att han får tillbaka sin gudstro, och åker dessutom utomlands för första gången i sitt liv – till Köpenhamn.

Det hinner hända en hel del även om boken inte är tjock!  Jag läser med lika stort nöje som jag läste den första boken. Slutet är dock väldigt tvärt, man tvingas helt enkelt läsa följande bok – helst på en gång. Vilken tur då att den står i bokhyllan och väntar! 🙂