Fyrmästarens dotter av Ann Rosman

Vid en upprustning av fyrpersonalens bostäder på ön Hamneskär utanför Marstrand görs en obehaglig upptäckt: bakom en vägg i matkällaren hittas kvarlevorna av en man, och allt tyder på att liket legat där länge.

Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg får hand om utredningen och till sin hjälp har hon kollegan Folke som hon inte kommer vidare bra överens med. Mitt uppe i alltihopa inser hon också att förhållandet till sambon Göran inte kommer att fungera, så hon lämnar honom och flyttar ut för att bo på sin båt.

Fallet med den döde mannen är svårlöst. Händelserna som lett till hans död ligger långt bakåt i tiden och polisen har inte mycket att gå på. Man har hittat en vigselring, men det visar sej att den är ny och måste ha blivit ditlagd i samband med att liket hittades. Varför? Vem vill vilseleda dem?

Det verkar inte som om de kommer att få svar på sina frågor och när det ser ut som om gåtan kommer att förbli olöst så beslutar Karins chef att lägga ner utredningen. Men Karin rotar vidare i historien, och när hon till sist kommer underfund med hur allt ligger till så hamnar hon bokstavligt talat ute på djupt vatten.

 Jag gillar miljöerna och jag gillar Karin. Men det är alldeles för många personer inblandade. Alla har någon relation till varandra, är släkt på ena eller andra sättet, och jag blir alldeles snurrig och kan inte hålla reda på alla namn och på vilket sätt personerna är släkt med varandra och vad de har att göra eller inte göra med själva historien. Boken är inte alls dålig men storyn är i mitt tycke väldigt invecklad och jag har lite svårt att koncentrera mej när jag läser. Jag läste nånstans att Ann Rosman blivit jämförd med Camilla Läckberg men jag tycker inte alls att de har någon likhet med varandra, förutom att bådas böcker utspelar sej på västkusten. Och jag tyckte tillräckligt mycket om Fyrmästarens dotter för att även vilja läsa uppföljaren, Själakistan.

Annonser