Inlåsta av Emma Donoghue

Jack är 5 år. I sju år har hans mamma hållits fången, inlåst i Rummet som är den enda värld Jack vet om. Han och hans mamma leker, gymnastiserar, läser, tittar på tv, lagar mat, sover i Rummet. Det Jack ser på tv är bara på låtsas, han vet inte om någon annan tillvaro än den han har med sin mamma i Rummet.

Ibland på kvällarna kommer Svarte Man på besök. Då måste Jack hålla sej gömd i Garderoben. Svarte Man kommer med mat och de kan även önska sej något i söndagspresent av honom, som ett klädesplagg eller något annat de behöver.

Jack trivs med sin mamma i Rummet. Men mamma vill till Utanför. Mer och mer längtar hon till Utanför och hon pratar med Jack om att de ska försöka rymma. Men allt hänger på Jack, och om deras plan ska lyckas måste han vara modig. Först vill Jack inte men sen går han med på det.

Jack lyckas med sitt uppdrag att ta sej till Utanför, och polisen kommer och släpper ut Jacks mamma. Men Utanför är en skrämmande plats och Jack kan inte koderna för hur man ska göra och bete sej. Han saknar sina saker i Rummet och frågar när de ska återvända dit. Även för mamma är det svårt att anpassa sej till ett normalt liv igen, efter sju år i fångenskap…

Boken är skriven ur Jacks perspektiv, han är berättaren. För honom är deras liv i Rummet det normala, den värld han lever i och trivs i. Men som läsare vet man ju att Rummet är ett fängelse och att mamman lever i ett helvete tillsammans med sin son. Jag får en klaustrofobisk känsla när jag läser om Rummet, även om Jack beskriver det som sitt hem. Jag vill bara att de ska få komma ut därifrån, men när det väl händer så är det förenat med diverse problem.

Även om boken är påhittad så hade den kunnat vara sann (alla har vi väl fallet Fritzl i färskt minne).

Läs den!

Att förlora Gemma av Katy Gardner

De två bästa vännerna Esther och Gemma åker på backpacker-resa till Indien. För Esther är det en resa hon länge drömt om, medan Gemma följde med i sista minuten. Men eftersom tjejerna har varit kompisar ända sedan de var barn och känner varandra utan och innan är de övertygade om att allt kommer att gå bra och att resan ska bli deras livs äventyr.

Men redan i resans början går saker och ting snett. Esther är den självsäkra, resvana och drivande, den som bestämmer. Gemma är den grå musen som bara hänger med, och väl framme i Delhi retar Esther upp sej på att Gemma bara klagar över värmen.

När de träffar Coral som rest runt i flera år blir de först lättade och glada över att få sällskap av någon som kan ge dem tips om att resa i Indien. Men Esther märker snart att något inte är som det ska med Coral. Dessutom verkar det som om Coral och Gemma gaddar ihop sej mot Esther, och Esther börjar se Coral som ett allt större hot. När hon dessutom följer efter tjejerna till deras resmål och plötsligt dyker upp på deras hotellrum blir situationen alltmer pressad. Gemma beter sej annorlunda och sprickan mellan henne och Esther blir allt djupare. Efter ett gräl lämnar Esther Gemma och Coral, något som hon sedan bittert kommer att ångra…

Det här är en laddad och spännande bok om vänskap, och att man kanske inte känner en annan person så väl som man tror. Boken börjar med Gemmas begravning och man vet alltså hur det kommer att gå, vilken borde få mej att tappa intresset genast från början men det gör jag inte. Jag fortsätter att läsa och jag kan inte sluta, jag vill veta vad det var som gick fel och varför det blev som det blev. Jag känner igen mej lite i vänskapen som inte riktigt var så stark som de trodde och som även kantas av dolda besvikelser och dåligt samvete.

I slutet av boken, fem år efter att Esther förlorade Gemma, åker hon tillbaka till Indien för att ta reda på vad som egentligen hände när hon miste sin bästa vän. Och det hon får reda på kommer som en överraskning.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Åsa växer upp med sin pappa efter att mamman lämnat dem. Pappan har ett tungt arbete som härdare på Metallverken i Västerås, han har svårt att låta bli spriten och han har svårt att hålla i pengarna, men han gör sitt bästa för att ta hand om Åsa. Hon älskar sin pappa men det är svårt att vara en liten flicka med en alkoholiserad pappa. En gång frågar hon sin mamma varför mamman lämnade henne kvar hos pappan när hon flyttade. ”Jag tyckte synd om pappa och ville ge honom det finaste jag hade”, svarar mamman.

Ju äldre Åsa blir desto mer avskyr hon pappans drickande, och som tonåring flyttar hon från honom hem till sin mamma. Under långa tider undviker hon honom helt och de har ingen kontakt. Pappan förlorar sitt jobb och kommer aldrig riktigt tillbaka till arbetsmarknaden, men så småningom, när Åsa får egna barn, blir kontakten med pappan bättre.

Starkt och gripande – och för min del helt obegripligt hur en mamma kan lämna sitt lilla barn att bo med en pappa som inte kan hantera spriten och som helt klart inte kan ta hand om ett barn på bästa sätt även om han älskar sin lilla flicka. Jag förstår bara inte.

Andra boken på kort tid jag läser som handlar om ett maskrosbarns uppväxt med en ensamstående pappa 🙂 .

Ivans återkomst av Tawni O’Dell

Ivan är sex år gammal när hans pappa omkommer i en gruvolycka tillsammans med nära hälften av den manliga befolkningen i den lilla staden Coal Run. 30 år senare återvänder Ivan till Coal Run efter att ha bott i Florida. Bakom sej har han en lyckad fotbollskarriär som tog ett abrupt slut när han skadade ett knä. Nu arbetar han i Coal Run som vicesheriff, bor hos sin syster, och dricker för mycket.

Det främsta skälet till att han återvände till hemstaden var att hans ungdomskamrat Reese snart ska släppas ur fängelset där han suttit i 15 år efter att ha misshandlat sin fru så illa att hon legat i koma ända sedan dess. Ivan vill möta Reese öga mot öga när han blir fri. Fram tills dess tar han hand om de sedvanliga familjebråken och fylleslagsmålen i sitt arbete som vicesheriff, men han tycker inte att livet har någon större mening.

Han möter också sin barndomsidol Val som slogs i Vietnam och som aldrig skrev till Ivan trots att han lovade, men som även han nu har återvänt till hemstaden.

I och med återkomsten till hemstaden blir Ivan tvungen att göra upp med sitt förflutna – vilket innefattar en mörk hemlighet som han har burit på i många år.

Det här är den första boken jag har läst av Tawni O’Dell och jag kan inte säga annat än att jag gillade den skarpt. Jag fastnar för hennes målande beskrivningar av både det lilla gruvsamhället och personerna som bor där. Samtidigt som boken är aningen mörk och dyster så inger den en känsla av hopp och framtidstro.

I bokhyllan väntar Kära syster av samma författare och jag kommer alldeles säkert att läsa ytterligare fler av hennes böcker.

Dårens dotter av Mian Lodalen

Connie är inte som andra flickor. Hon har svårt att sitta still, kan inte koncentrera sej i skolan, hon är alltid smutsig, och hittar hela tiden på en massa bus med kompisen Kalle. Hon bor hos sin moster och morbror. Hennes mamma är död och hennes pappa är frånvarande för det mesta. Han är inte heller som andra pappor. Connies morbror kallar honom Dåren. Det är meningen att Connie ska träffa honom regelbundet men han dyker bara upp då och då, när det passar honom. Han är världens roligaste och berättar världens bästa historier om allt han har varit med om. Han är en charmör, slipad affärsman och en riktig bohem. Han struntar i lagar och regler, och han har en ny flickvän nästan varje gång Connie träffar honom. Trots att han gör henne besviken många gånger så är han ändå hennes pappa, och hennes kärlek till honom är så stor, så stor.

Komiskt, tragiskt, underhållande och rörande om ett maskrosbarns uppväxt.