En kvinna hittas mördad i ett ödetorp. Hon heter Lexie Madison och är kusligt lik polisinspektör Cassie Maddox. För att hitta mördaren föreslår Cassies chef att de ska låtsas som om Lexie har överlevt och så ska Cassie låtsas vara henne och flytta in i huset där Lexie bor med sina fyra studievänner i en liten by utanför Dublin.
Cassie tvekar, hon har jobbat som infiltratör förut, och vet inte om hon vill göra det igen. Och kan hon verkligen klara av att låtsas vara Lexie? Till slut går hon med på det, och konstigt nog verkar Lexies vänner inte ana någonting. De är alla lite udda och de lever i ett gammalt hus, tätt intill varandra utan några andra vänner än varandra. Lexie var – är… – även hon en gåtfull person, och medan Cassie lever hennes liv rotar Cassies kollegor i Lexies liv och upptäcker att hon verkar ha haft flera identiteter. Hennes riktiga namn var inte alls Lexie. Men vem var hon och varför har hon blivit mördad? Och är mördaren någon av hennes fyra vänner i huset? Fallet blir mer och mer komplicerat men när Cassies chef vill att hon ska lämna huset så vägrar hon – nu när hon till slut är sanningen nära så kan hon inte ge sej av, hon måste hon få veta exakt vad som hände när Lexie mördades.
Jag var så säker på att jag skulle tycka om den här boken! Efter Tana Frenchs första bok, Till skogs, som jag tyckte bra om så hade jag höga förväntningar på denna. Handlingen verkade spännande och Tana French skriver ju bra. Men tyvärr… Förväntningarna infriades inte alls! Kanske valde jag fel tidpunkt att läsa denna bok. Jag hade nyss börjat jobba efter semestern och var så trött, så trött på kvällarna, jag orkade bara läsa några sidor per kväll och sen slocknade jag. Men faktiskt så var den inte heller så bra som jag hade väntat mej. Boken känns seg och det händer ingenting. Jag läser och läser men jag kommer ingenvart och handlingen kommer inte heller någonvart. Det blir aldrig speciellt spännande och jag blir helt enkelt aldrig fångad av boken, men jag fortsätter läsa eftersom jag hela tiden tror att det ska ta sej… Det tog mer än två veckor att ta mej igenom den här boken och det kändes som en lättnad när jag äntligen kom till slutet och kunde stoppa tillbaka den i bokhyllan igen.