
Det här är den nionde boken i serien om Erlendur och hans kollegor, och den här gången handlar det helt och hållet om Erlendur.
Erlendur kan inte sluta fundera över sin lillebror som försvann i en snöstorm när de var barn och aldrig återfanns. Han har sökt sej till sina barndomstrakter, övernattar i sitt gamla övergivna barndomshem som börjar vara förfallet, och vandrar omkring på heden och i bergen. Han blir också nyfiken på ett annat försvinnande många år tidigare – en ung kvinna som även hon försvann i en snöstorm och vars kropp aldrig hittades. Erlendur kan inte låta bli att rota i hennes öde, men många av de som kanske hade kunnat ge svar är döda, och de som fortfarande lever verkar inte så villiga att svara på hans frågor. Är det alltid bäst att rota i det förflutna och få fram sanningen? Nyfikenheten i Erlendur driver honom vidare i sökandet på sanningen, och han får även något slags svar på sin brors försvinnande.
Det här är egentligen inte så mycket en kriminalroman även om den handlar om att lösa ett försvinnande, utan det är mera en resa i Erlendurs privata sökande efter att få ro i sitt sinne. På grund av sin bror är han intresserad av försvinnanden och här agerar han som privatperson och inte som polis. Han ger sej inte fastän han drar upp smärtsamma minnen i folks liv, och han löser gåtan med kvinnans försvinnande. Något definitivt svar på vad som hände med hans bror kommer han aldrig att få, men han får ändå ett slags svar och det känns som att han äntligen kan släppa grubblerierna om sin bror. Han får ett avslut. Det här är en bok i långsamt tempo, men det är inte tempot som gör boken – det är själva historien.