52 böcker

Jag har utmanat mej själv att läsa 52 böcker i år, dvs en i veckan (ifjol läste jag 45 böcker, året innan 51 och året dessförinnan 54, så min läsning har minskat de senaste åren).
Nu har 26 veckor gått, halva året, och jag håller på med bok nr 28 som jag troligtvis kommer att läsa ut ikväll. Jag ligger alltså bra till! 🙂

Bokhögar

Jag har en förmåga att lämna efter mej bokhögar lite överallt i huset.

DSC_4179

De senast inköpta böckerna blev stående på bänken i hallen.

DSC_4182

Högen med lästa böcker står på min skrivare och väntar på att stoppas in på rätt platser i bokhyllan.

DSC_4184

Och på nattduksbordet står en hög med biblioteksböcker.

Nåja, det är ganska trevligt att ha små bokhögar lite här och där i huset :-).

Torka aldrig tårar utan handskar – 1. Kärleken, 2. Sjukdomen och 3. Döden av Jonas Gardell

torka-aldrig-tarar-utan-handskar-1-karlekentorka-aldrig-tarar-utan-handskar-2-sjukdomentorka-aldrig-tarar-utan-handskar-3-doden

Jag såg inte tv-serien och jag hade inte planerat att läsa trilogin av Jonas Gardell. Men nyligen när jag var på biblioteket bestämde jag mej för att låna något annat än deckare och då blev det så att jag nappade åt mej de här tre böckerna.

Jag visste vad trilogin handlade om men hade inga speciella förväntningar på den. Gripande, sorgligt, känslosamt och en vacker kärlekshistoria var ord jag hade läst om böckerna. Därför blev jag nästan lite överraskad när det inte alls var så jag kände… För i ärlighetens namn kände jag mest äckel när jag läste första boken. Äckel över hur desperata bögarna var efter sex. Med vem som helst och var som helst. Med första bästa som gav tecken, med äckliga gubbar som man inte var det minska attraherad av – i parker, i buskage, i portuppgångar och på stinkande skitiga toaletter. Det kändes som om allt bara handlade om att få sex. Jag blev nästan chockad. Var det såhär det var att vara bög på den tiden när böckerna utspelade sej?
Jag är kanske känslokall och oromantisk (och i ärlighetens namn inte så mycket för kärlekshistorier överhuvudtaget), men jag ser inte riktigt det vackra i de här böckerna. Är det meningen att man ska tycka att det är extra vackert för att historien handlar om homosexuella och deras kamp? Sorgligt, javisst – men jag förblir ändå märkligt oberörd. Jag tycker inte på något sätt att personerna får skylla sej själva för att de smittades av hiv (hur ska man kunna skydda sej mot en sjukdom som man inte ens vet att den existerar?) men jag fäller heller inga tårar. Jag kanske ska hålla mej till deckare i fortsättningen ;-).
Jonas Gardell skriver hur som helst bra, men avsnitten som handlar om vad diverse myndighetspersoner sagt om hiv och aids och vad som skrevs i tidningarna blir långtråkiga och dem skummar jag bara igenom.

Polis av Jo Nesbö

polisAndlös spänning i 10:e (och sista, antar jag?) boken om Harry Hole! Förra boken slutade med ett stort frågetecken – dog Harry eller dog han inte? Och i Polis hålls man på sträckbänken ett bra tag innan man får reda på hur det ligger till.

Handlingen går ut på att poliser mördas vid samma datum och på samma plats där de flera år tidigare varit med och utrett mord som förblivit ouppklarade. Utredningsgruppen är i stort behov av Harry Holes hjälp för att ha en chans att fånga den ovanligt slipade och bestialiske mördaren.

Jo Nesbö är verkligen en mästare på att hålla läsaren i ett fast grepp. Det går liksom inte att lita på honom ;-). Handlingen kan ta vilken vändning som helst och saker och ting är inte alltid så som man först tror. Flera gånger under läsningens gång säger jag högt: ”Nej, så kan det inte vara!” eller ”Så får han inte göra!”… Sträckläsningsvarning på denna bok! Och jag kommer att sakna Harry Hole. Men samtidigt tycker jag det är bra när en författare avslutar en serie i tid, istället för att hålla på tills läsarna tröttnar.

Utsuddade spår av Dror Mishani

utsuddade-sparDet var lite annorlunda att läsa en kriminalroman skriven av en israelisk författare och som utspelar sej i Tel Avivs utkanter, istället för att platsen är Norden, Storbritannien eller USA. Fallet som utreds är ett försvinnande av en tonårspojke, 16-årige Ofer. Fokus ligger dels på polisinspektör Avraham som leder utredningen och dels på den drabbade familjens granne Ze’ev som under en tid var Ofers privatlärare i engelska. Om man gillar action och spänning är det här ingen bok som rekommenderas, men för den som gillar kriminalromaner med en lågmäld ton så är det helt ok läsning. Jag läste ut boken ganska fort och gillade att upplösningen inte var helt självklar. Jag fattade också tycke för Avraham och vill gärna fortsätta läsa om honom. Det här var första boken i en planerad trilogi.

Glasverandan av Ann Cleeves

glasverandanTredje boken om kriminalkommissarie Vera Stanhope.

Ett gäng amatörförfattare har samlats till en skrivarkurs i ett gammalt hus på engelska landsbygden men kursen kommer av sej när en av lärarna hittas knivhuggen till döds ute på verandan. Snart sker ett till mord och det är utfört exakt på det sätt som en av deltagarna har beskrivit ett mord i en av sina berättelser. Någon i sällskapet måste vara mördaren.

Från att ha varit ganska ljummet inställd till Vera Stanhope tycker jag nu riktigt bra om henne, ju mer jag lär känna henne. Hon är krävande (speciellt när det gäller mot sin närmaste medarbetare Joe), ensam och lite taggig, men långt därinne finns också lite sympati gömd. Boken är ingen actiondeckare utan handlar om förhållandet människor emellan och förhållandet till sej själva, med det slags långsamma handling som jag gillar.

Rekviem i Villette av Ingrid Hedström

rekviem-i-villetteI den femte boken om undersökningsdomaren Martine Poirot i den lilla belgiska staden Villette får ett gammalt fall nytt liv när den 12-åriga adopterade flickan Caroline söker sitt ursprung. När hon var nyfödd blev hennes mamma mördad – fallet blev ouppklarat men hon föll troligtvis offer för en seriemördare som härjade i början av 1980-talet och som tog livet av unga mammor. Carolines mamma hyrde rum i samma hus där även Martine bodde på den tiden – en ung Martine som då studerade juridik.

Nu har 12 år alltså gått, Caroline har adopterats av en trevlig familj där hon trivs bra och känner sej älskad, men hon vill veta vem hennes riktiga mamma var och därför söker hon upp Julie Wastia som tidigare jobbade som notarie för Martine Poirot men som nu är alldeles nybliven privatdetektiv, och Carolines beslut att ta reda på sitt ursprung får gamla händelser att komma upp till ytan och sätter farliga krafter i rullning.

Samtidigt utreder Martine ett fall med en familj som dött och som verkar vara kollektivt självmord, men allt visar sej vara mer invecklat än man först trott.

Jag tycker allt bättre och bättre om Martine Poirot för varje bok jag läser! I den här boken är handlingen som vanligt ganska invecklad med många personer inblandade, många fransk-klingande namn att hålla reda på, och lite smått osannolika sammanträffanden som väver ihop händelser från då och nu.  Men jag köper storyn. Och jag gillar att boken börjar 12 år tidigare och att man får en liten inblick i Martines liv som ung och hur hon och hennes man Thomas blev ett par.

Följande bok, Svarta korpar över Villette, är visst den sista i serien vilket känns lite tråkigt nu när jag verkligen börjar komma in i serien – men å andra sidan är det kanske klokt att sluta med en serie i tid, innan läsarna tröttnar.

Nytt i bokhyllan

Några nya böcker har hittat hem till min bokhylla:

Kopia av DSC_3639

Du går inte ensam – Mari Jungstedt
Svarta korpar över Villette – Ingrid Hedström
En orolig grav – Elly Griffiths
Jag heter inte Miriam – Majgull Axelsson
Kreativ fotografering – Markus Wäger

Jag tror alla dessa får följa med mej till Finland på semester i sommar (utom kanske boken om fotografering, den köpte jag för att ha att bläddra i lite då och då – jag gillar att få nya tips på hur man tar bättre bilder).

För övrigt så läser och läser jag men har inte tid att blogga om de böcker jag läser – ska försöka ta mej tid i helgen!