Rättsantropologen David Hunter har lämnat London för att tillbringa en tid på ”Likfarmen” i Tennessee, USA, en forskningsanläggning där man undersöker förruttnelsens olika stadier på riktiga människolik.
Så hittas ett förruttnat lik i en stuga i närheten, och genom sin vän och gamle lärare Tom Lieberman blir David till polisens ogillande indragen i utredningen. Snart hittas ytterligare ett lik, och det är tydligt att man har att göra med en brutal seriemördare – en mördare som dessutom verkar besitta kunskap om döda kroppar. När så en profilerare som arbetar med utredningen blir kidnappad inser man att fler inblandade i utredningen kan vara i fara och att någon av dem förmodligen står näst i tur på mördarens lista. Men hur mördaren tänker är det ingen som kan förutse…
Brr, vilken ruggig bok! Hotet finns hela tiden där och man känner ett ökande obehag och en smygande rädsla. Är man dessutom äckelmagad och inte vill läsa om ruttnande lik, larver som kryper i alla håligheter i en död kropp, och likmaskar som krälar omkring, så ska man definitivt hoppa över denna bok. Jag är både fascinerad och äcklad… Men boken är absolut en bladvändare, tempot ökar, och slutet tar en oväntad vändning. Jag, som inte biter på naglarna, blir nästan en nagelbitare innan jag har läst klart. Puh! Simon Beckett kan det här med kriminalromaner!
Boksnoken 
Jag har läst tre böcker av Simon Beckett och efter jag hade läst den här bestämde jag mig för att vi kommer att göra definitivt slut.
Då jag hittills inte har läst en ”ljummen” recension om Becketts böcker så verkar han vara en författare som man antingen älskar eller hatar och det är ett fenomen som jag tycker är oerhört intressant. 🙂
Annika:
Jag kommer ihåg att du inte var så förtjust i Becketts böcker – och jag tycker de är såå bra! Du har nog rätt i att man antingen älskar eller hatar honom, och visst är det lite lustigt! 🙂
Jag tror att jag faktiskt är en av de få som INTE gillar honom men det kan jag ta 🙂