Lyckohjulet av Ramona Fransson

Handlingen i Lyckohjulet kretsar kring två familjer: Calings och Hildengs, och boken börjar med att Arne Hildeng hittas död i sin yacht. Medan spaningschef Greger Thulin och hans gäng utreder dödsfallet inträffar ytterligare ett dödsfall i samma familj samtidigt som en av sönerna skadas av en bilbomb. Det kan väl inte vara en tillfällighet att allt detta händer inom så kort tid? Det visar sej att sonen är spelmissbrukare – har han lånat pengar av fel personer? – och det är även annat i de båda familjerna som inte är som det borde.

Jag vill så gärna tycka om den här boken! Jag har läst Ramona Franssons tre tidigare deckare, var inte så imponerad av den första men tycker att varje bok har blivit bättre och bättre. Men nu känns det som om hon tar ett steg tillbaka igen. Intrigen känns platt och långsam, det blir aldrig riktigt spännande, och karaktärerna känns även de lika platta och tråkiga. Jag lär inte känna någon av dem ordentligt. Språket är alltför rakt och enkelt och något som jag retar upp mej på är den alltför frekventa kommateringen. Tex: Inte förrän polisen ringde och berättade, att de hade klassat Elsebeths död som en olyckshändelse, hade han slutat stirra på henne med hat i blicken. Det finns säkert regler för hur man ska använda kommatecken som jag inte känner till, men jag för min del tycker i alla fall att det inte behövs ett enda kommatecken i meningen ovan. Genom hela boken används kommatecken alldeles för mycket och det stör min läsning.

Kommer jag att läsa nästa bok i serien, Mord under Tjörn runt? Jag vet inte. Jag vill gärna ge Ramona Fransson ännu en chans att få mej att tycka om hennes böcker men i så fall får den boken vänta ett tag. Jag känner inget behov av att kasta mej över den just nu.